(Tombstone, Arizona, december 1928)
Hög klar luft över Tombstone, vinterluft utan kyla, utan doft av förmultning, bara en klar stillhet.
Stuart N. Lake andades djupt.
Så här måste det ha känts för Wyatt Earp ibland, vid något sällsynt tillfälle som nu om söndagsförmiddagen, när den enda människa som sågs var församlingsprästen som sneddade över gatan på väg till Sacred Heart of Jesus i hörnet av Sixth och Safford Street för att ställa i ordning för mässan.
Wyatt Earp älskade att gå i skjortärmarna, det hade Stuart Lake hört, han tyckte om att avspänt strosa efter gatorna eller bara sitta och filosofera.
Bara en söndagsförmiddag kunde det vara så här lugnt, när den mest hektiska malmletarsäsongen var avslutad och innan vinterns intensiva nöjesliv satte igång.
Om söndagsförmiddagen när en assisterande sheriff fick tänka lite på sig själv.
Och på den unga flicka som fortfarande sov i hans säng, hon som varit så varm under natten (tänkte sig Lake), som tydde sig till honom, så ung och ändå så klok och mogen. Josephine. Hur hade hon kommit till Wyatt Earp, undrade Lake. Ville hon verkligen följa honom?
Och slapp prata. Wyatt Earp var en tystlåten man.
När förmiddagen framskred och söndagen fortsatte vara lugn kunde han sitta i skuggan med ryggen mot någon saloonvägg vid Allen Street och bara titta på de fåtaliga människor som passerade på gångbanan.
Det var de anständiga människornas timmar, de bildades, de välbeställdas och de ordentligas. De fattigas också, de renligt fattigas.
Lake tänkte sig att Wyatt Earp hade suttit och lyssnat till röster formade och skolade i San Francisco, Boston, New York. Människor som gick förbi efter att ha köpt något magasin eller ett par tidningar eller kanske till och med en bok hos Sol Israel att söndagsläsa hemma på verandan.
Inte för att Wyatt Earp var någon intellektuell typ, han hade knappast hört till stamkunderna hos Sol Israel eller hos den nye bokhandlaren Aleck Robertson, men det var säkert skönt att bara se och tänka på att det inte endast fanns busar i Tombstone, att staden faktiskt befolkades även av advokater och läkare, tjänstemän och bättre affärsidkare, att det fanns läskunnigt folk och skola och kunskaper och talanger.
Visst hade en och annan skumraskfigur krupit fram ur skuggorna, utfestad och tilltufsad. Men det hade funnits ordentligt folk inom arbetarklassen också, män i kraglösa skjortor och kvinnor i sjalett, som om söndagsförmiddagen hade kommit vandrande in till staden från utkanterna för att få höra Guds uppfordrande och trösterika ord predikas.
De hade kommit nyfiket gående efter Allen Street, mellan raderna av salooner och barer och nöjesställen, förbi Russ House och Grand Hotel, etablissemang som de aldrig någonsin skulle få se från insidan.
De hade gått förbi Schieffelin Hall och sett affischerna för höstens första föreställning av HMS Pinafore, och de hade med häpnad sett vilka penningsummor välbeställda stadsbor var beredda att lägga ut på underhållning, för att roas, ja, de fattiga hade sett matpriserna på menuerna utanför Rockaway Oyster House och hur mycket ett enda glas San Francisco-whiskey eller en cigarr kunde kosta.
Men nu var det slutet av nittonhundratjugoåtta.
Stuart Lake var inte en man av poetisk läggning, han behövde fakta. Händelser och skeenden kunde han komplettera och förbättra med hjälp av den journalistiska fantasin, men han var beroende av verkligheten.
Nu kunde han se en örn med vita vingspetsar, och han kunde höra tystnaden och han kunde se alla de fallfärdiga byggnaderna från artonhundratalet, men han fick anstränga sig för att kunna befolka staden i tanken.
Dammolnen, hästarnas gnäggande, skrålet från Hafford’s saloon i hörnet av Fourth Street, från Hatch’s, från Alhambra, nummerutropen från kenosalongerna, horornas berusade skratt, musiken från cancan-restaurangen och de dova dunsarna från ett knytnävsslagsmål i mörkret vid Smiths corral borta vid Third Street – Stuart Lake visste att det hade funnits där en gång och han tänkte berätta om det i valda delar, men han kunde inte leva sig in.
Nu behövdes inte det, han var här för att höra sagorna. Han var här för att förbättra dem, om det behövdes. Han skulle skapa en legend.
