(Glenwood Springs, Colorado, 7 november 1887)
- Det vore fint om du kunde skaffa en bok åt mig, en samling dikter av Sidney Lanier, känner du till honom? Nej, han är kanske inte så känd utanför Georgia. Jag skulle egentligen ha läst hans dikter för några år sedan när jag hörde att han var död. Han hade en lungsjukdom som jag själv, jag tror att han inte blev fyrtio ens. Jag råkade få ett rummer av The Independent i min hand och där stod det om dödsfallet och man hade tryckt den sista dikt som Lanier lär ha skrivit. Jag skulle väl inte ha brytt mig så mycket om detta om det inte varit så att Lanier hade läst med mig en sommar när jag skulle ta igen en del kurser; jag gick ju inte i skolan utan undervisades hemma. Jag var i tioårsåldern då och Sidney Lanier arton-nitton, en mycket begåvad ung man som kommit in vid Oglethorpe University när han var fjorton år.
- Den enda gången jag träffade honom sedan var i slutet av sextiotalet när han just hade publicerat en roman och var nygift och arbetade i faderns advokatfirma i Macon, Georgia. Det var då jag fick veta om hans sjukdom; han hade ådragit sig den i fängelse, arresterad i samband med något spejaruppdrag för konfederationen. Han hade gått in som frivillig vid 2nd Georgia Battalion och stridit vid Chickahominy och Malvern Hill.
- Nej, jag har verkligen inte läst särskilt mycket poesi i min dag. Men vad är det som säger att jag inte skulle kunna göra det nu och försöka ta igen det förlorade. Jag har hört många sånger sjungas runt om i västern, och ibland har de väckt starka känslor, även om jag inte minns så många textrader i dag. Men den där sista dikten av Lanier minns jag, några rader, de fastnade av någon anledning, och nu när jag erinrar mig dem handlar de plötsligt om mig.
- But I fear not, nay, and I fear not the thing to be done; I am strong with the strength of my lord the Sun: How dark soever the race that must needs be run, I am lit with the Sun – - – till yonder beside thee my soul shall float, friend Sun, the day being done.
