(Tombstone, Arizona, hösten 1880)
Josephine Marcus, som en tid hade kallats och kallade sig själv mrs Johnny Behan, hade börjat tröttna på sin hale, opålitlige, undanglidande oäkta man. Vid tjugo års ålder insåg hon att det riktiga giftermålet aldrig skulle bli av och att det var lika bra.
Nu satt hon uppflugen som den enda duvan i lokalen för tillfället, på en hög stol vid bardisken på Alhanbra saloon, som delvis drevs av bröderna Earp enligt vad som sades; de var också inblandade i ledningen för Oriental och visst också i spelrättigheterna på Eagle Brewery, så mycket handlade om Earps i den branschen.
Ingen av dem var visserligen på Alhambra den här kvällen. Men vid farobordet satt deras gode vän Doc Holliday och håvade in pott efter pott.
Josephine tittade roat på. Hon blev alltid varm inombords när någon gjorde stora vinster på spel. Själv hade hon aldrig suttit med, det gjorde inga damer på finare ställen, men hon antog att spelaren njöt när korten gick hans väg och högen av spelmarker växte.
Var det drömmen om rikedom? Om härliga arbetsfria inkomster? Eller en instinktiv, nästan sexuell kittling?
Hela kvällen satt hon där på sin stol, pratade med bartendern, avvisade några erbjudanden och studerade farobordet. Och Doc Holliday.
Han drack lika hetsigt som han spelade, noterade Josephine.
Till skillnad från bröderna Earp och andra hedervärda storspelare och dealers, som dessutom sysslade med investeringar och till och från hoppade in som lagens tillfälliga företrädare eller åkte med som beväpnad vakt hos Wells-Fargo, ägnade sig Doc Holliday utedslutande åt spel. Tandläkeriet hade han tydligen definitivt lagt åt sidan.
Som vän till Earps hade Doc visserligen någon gång hjälpt till med att jaga rätt på rånare eller boskapstjuvar, och han var känd för att vara fullständigt orädd.
Josephine förstod vad det berodde på.
Det var ingen hemlighet att Doc Holliday var en “lunger”, att han var lungsjuk, hade tuberkulos. Sjukdomen var långt framskriden. alla tecken tydde på det. Man förundrades över att han över huvud taget fortfarande var vid liv. Ofta blev han liggande i dagar i rummet han hyrde på Fly’s pensionat uppe vid Fremont Street, det hade Johnny Behan berättat för Josephine.
Men just nu hade Doc Holliday rosor på kinderna, om det var av upphetsning, whiskey eller feber kunde förstås Josephine inte veta. Hans ljusa, även i berusningen vackert modulerade röst hördes allt mera ju längre kvällen framskred. Och ju fullare han blev, desto tydligare speglade hans språk det faktum att han var en bildad man. Han tappade visst aldrig stilen.
På något sätt insåg Doc Holliday när han blivit alltför berusad för att kunna fortsätta att spela riskfritt. Vid tillfällen när han ändå råkade passera den gränsen och någon försökte spela falskt i den naiva tron att Doc inte skulle märka det, satt revolvern snabbare i den före detta tandläkarens hand än falskspelaren kunde ana. I den situationen hade Doc Holliday dödat flera män, så sa i alla fall ryktet.
