Hade han slutat spelet i tid den här kvällen? Josephine visste inte. Men hon iakttog honom när han reste sig från bordet med nävarna fulla av spelmarker och gick ostadigt fram till bardisken där han växlade in vinsten, och den var inte liten, det kunde Josephine se. Så begärde han en flaska whiskey av den bästa och dyraste sorten, stannade till framför Josephine, bugade och bad henne slå sig ner tillsammans med honom vid ett bord.
- Ensamma, bara vi, sa han trött. Här borta.
Josephine gjorde det gärna, men det var fullsatt i lokalen.
- Det ser inte ut att finnas något ledigt bord, sa hon.
Men hon insåg att Doc Holliday helt enkelt inte orkade hänga vid bardisken. Han såg ut att kunna segna till golvet vilket ögonblick som helst. Visst borde han gå hem och lägga sig, men det brukade han aldrig göra så här tidigt; det var inte mer än midnatt.
Var hade han förresten Kate? Big Nose Kate, som annars alltid befann sig i närheten av Doc Holliday?
- Var har du Kate i kväll? var hon tvungen att fråga.
Men hon försökte låta som om hon egentligen inte var ett dugg intresserad.
- Kate? sa Doc, och det verkade verkligen som om han i ögonblicket inte visste vem Josephine menade. Jaså, Kate, stornästa Kate, näsvisa Kate, jo, hon är i Charleston tror jag, eller i Benson eller Tucson, hon skulle resa bort i affärer. I affärer! Gör du några affärer i kväll, Josephine Marcus? Eller ska jag säga Behan, mrs Behan?
Han drog henne med sig från bardisken bort till ett hörn av lokalen, och de som satt där vid bordet fick plötsligt ärende någon annanstans. Ändå kunde alla se att Doc Holliday var på gott humör, trots trötthet och berusning.
Josephine och Doc fick alltså bordet för sig själva.
- Nej, sa Josephine. Jag gör inga affärer, det vet du John. Men jag umgås gärna med dig. Och det ska jag säga dig, John, att jag umgås hellre med dig än med deputy sheriff Johnny Behan. Så är det. Nu vet du det.
John. Såvitt Josephine visste var hon den enda som kallade Doc Holliday för John. Det hade förmodligen ingen gjort sedan han lämnade Philadelphia som utexaminerad tandläkare.
Josephine såg inte den farlige revolvermannen. Vad hon lade märke till var de rosslande hostningarna, slemmet som stöttes upp ur lungor som snart skulle upphöra att fungera; hon satt tillsammans, nu och vid detta bord, med en människa som var på väg tillbaka till hjälplösheten.
Doc Holliday var kanske desperat, men han var ingen desperado. Han var en liten pojke, och Josephine ville kalla honom vid hans pojknamn.
- Vet du, Josephine Marcus, jag tycker om när du säger John till mig. Det känns som om du vet vem jag är. Inte ens Kate törs kalla mig någonting annat än Doc.
- Och du får kalla mig Sadie, sa Josephine. Är inte det rättvist? Ingen utanför familjen kallar mig Sadie. Inte Johnny Behan heller.
- Sarah… Sarah… Sadie… Jag kallar mig själv inte för John, ens i tankarna, men i drömmen händer det att någon ropar på mig med ett John! och jag vet aldrig vem det är men jag vill att det ska vara min mor, och jag känner att jag snart måste följa den som kallar på mig med mitt namn, mitt riktiga namn.
Han svepte glaset, Josephine smuttade på sitt, och Doc Holliday fyllde på igen.
- Kanske jag följer dig, Sadie, om du kallar på mig, sa han.
- Nej, John, det gör du inte. Det ska du inte göra. Det är inte jag som kallar på dig. Men jag är din vän, John, jag hör till dina vänner.
- Ja, det gör du verkligen.
Var det i själva verket mer än vänskap? Från Josephines sida? Ja, ömhet, en ganska stor ömhet kände hon för John Henry Holliday.
