Vid hårfästet bar Doc Holliday nu en kedja av svettpärlor, likt ett diadem som halkat ner i pannan. På kinderna flammade rosorna röda, nu var det tveklöst feberblommor.
- Jag har vunnit en stor penningsumma i kväll, Josephine, sa Doc med tunnare röst. Men jag vet inte om jag orkar. Jag vet inte om jag orkar.
- Vad då, John? Vad är det du inte orkar? Orkar du inte vara kvar här? Orkar du inte gå hem, upp till Fly’s? Vill du att jag hjälper dig, John?
Jo, det var klart att hon skulle hjälpa honom.
En mer tumstjock sedelbunt stack upp ur Doc Hollidays kavajficka, och när Josephine försökte maka ner den stötte handen mot någonting hårt, metalliskt, och hon förstod att det var en revolver. Hon såg sig hastigt om innan hon flyttade över pengarna till fickan på den andra sidan.
Inte för att hon egentligen trodde att någon skulle ge sig på att försöka råna Doc Holliday, ens om han raglade omkring berusad på gatan, men han skulle definitivt inte orka gå ända till pensionatet, flera kvarter bort.
Så Josephine sa:
- Kom John, vi ska gå och lägga oss och vila, och sova.
- Jag orkar inte, inte nu, snälla.
- Jodå, vi går och tar ett rum på Cosmopolitan. Jag följer dig. Jag håller dig sällskap tills du somnar.
- Och när jag vaknar? Finns där någon när jag vaknar? Om jag vaknar?
- Ja, John, jag finns där när du vaknar också.
Stojandet och glammandet var ännu intensivare ute på gatan. Det myllrade av folk i saloondörrarnas ljusrektanglar, människor tumlade ut och in. Sång och skratt och skrål; men Josephine visste att under ytan av feststämning lurade desperation och våld. Hon antog att bröderna Earp hade fullt upp i natt, Wyatt också.
Varför tänkte hon på Wyatt Earp?
Nu var det Doc Holliday som behövde uppmärksamhet, som behövde mer än så, som krävde hennes fysiska stöd de femtio yards som var avståndet fram till Cosmopolitan hotell.
Hotellet var elegant och respektabelt, och till det respektabla hörde att centrala stadens förnämsta horor kunde hyra fina, rena, välmöblerade och komfortabla rum för natten, i den händelse de kom med välrenommerade herrar.
Som Doc Holliday. Och Josephine Marcus Behan hörde ju närmast till societeten. Vad hon gjorde i natt tillsammans med den vackre, farlige, tuberkulöse före detta tandläkaren angick ingen.
Utåt, på ytan. Men skvallret. Skvallret visste inte om respekt.
De erhöll en elegant dublett, och Josephine försökte inte pruta på priset. Hon hade kredit på Cosmopolitan, givetvis.
Med möda men utan hjälp fick hon Doc uppför trapporna, in i sviten och i säng. Kavajen med revolvern och sedelbunten hamnade på golvet med hatten och stövlarna. Själv snörde hon av sig kängorna och tog av sig sin rutiga sidenklänning och hängde den så ordentligt som möjligt över en stolsrygg innan hon la sig bredvid Doc Holliday.
Då, nästan omedelbart, inträffade det mirakulösa att Doc Holliday vaknade upp till någon sorts medvetande och klarhet. Han krängde beslutsamt av sig byxor och underbenkläder innan Josephine hann reagera eller tänka, och hans händer sökte sig ivrigt innanför hennes underkjolar, han vältrade sig över henne med en kraft som förvånade henne, och hon tyckte att hans penis kändes febrigt hård när han trängde in i henne, ja, hans säd stänkte het mot slidans väggar samtidigt som hans ögonglober tycktes vändas ut och in i utlösningens vanvett.
Josephine låg kvar ett par timmar, alldeles stilla bredvid den tungt sovande Doc Holliday, och lyssnade till hans rosslande andning. Sedan steg hon försiktigt upp från sängen och klädde sig hastigt och lämnade hotellet och gick ensam genom gator som var tysta och mörka nu hem till sitt lilla hus långt borta vid Seventh Street. Hon klev över benen på två cowboys som satt avsupna och nerspydda med ryggarna mot planket vid Oriental saloon.
Ja, hennes hus, huset var egentligen Josephines; nu måste hon försöka återvinna det. Johnny Behan hade låtit bygga huset med pengar som Josies far hade skickat i hopp om att dottern skulle använda dem till en tågbiljett hem till San Francisco. För att stanna för gott.
Nu, denna natt, hade Josephine Marcus bestämt sig. Inte för att återvända till San Francisco men för att kasta ut Johnny Behan ur huset, på något sätt. Hon visste ännu inte att ytterligare händelser skulle stärka henne i det beslutet och få henne att verkligen genomföra det.
