Josephine sov tungt och drömlöst hela förmiddagen och vaknade av att det bankade på dörren. Johnny hade inte varit hemma under natten, och det var inte han som kom nu.
Nej, det var Doc Holliday som stod utanför. Han höll i tömmarna till en häst som var förspänd en liten kärra.
– Josephine, Josie, Sadie, får jag komma in, sa han. Jag var tvungen att åka, jag visste inte om jag skulle orka gå hela vägen hit.
Han surrade tömmarna om hästens framben, Josephine steg åt sidan och släppte in honom.
– John, sa hon. Ska du verkligen vara uppe och ute. Jag är orolig för dig.
Doc Holliday var verkligen ytterst blek. Han rörde sig ostadigt, han tog stöd mot dörrposten innan han gick in i rummet och satte sig på en stol.
Han var om möjligt ännu elegantare klädd än vanligt, höll en ny hatt i handen och bar en broderad sidenväst. Han verkade helt nykter men satt i ett moln av whiskeyångor. Han nöp i kläderna.
– Jag behövde ekipera mig lite, sa han. Och så har jag deponerat pengar både hos Fly’s och på Cosmopolitan för husrum och mat framöver. Men jag fick en hel del kvar. Jag vill att du ska ha dem, Sadie.
Josephine försökte protestera, det rörde sig onekligen om en hel del pengar, men hon märkte snart att Doc Holliday var mycket beslutsam. Han ville verkligen att Josephine skulle ha pengarna, och nog visste han vad han gjorde.
Så Josephine tog emot sedelbunten. Doc Holliday stannade inte länge, han ursäktade sig med “affärer”. När han givit sig av räknade Josephine pengarna och fann att det var så mycket att hon skulle kunna köpa loss huset, överta det och göra sig oberoende av Johnny Behan och klara sig bra på egen hand, för en tid.
Johnny höll sig borta. När han eventuellt dök upp tänkte Josephine tills vidare flytta in hos Harry och Kitty Jones, hennes gamla vänner och beskyddare. Men än så länge behövdes inte det.
En sak bestämde sig Josephine för att göra allra först. Hon tog lite grann av kapitalet, helt lite, och gick till Oriental för att spela kort.
Det var djärvt av henne, inte bara därför att kvinnor inte brukade spela; hon hade studerat spelarna på avstånd, men visste hon vad de egentligen gjorde? Hur de tänkte, kände? Planerade? Reagerade? Hon hade studerat spelet tillräckligt för att veta hur man gjorde, men inte tillräckligt för att kunna några knep eller för att undvika att snabbt förlora det hon tagit med sig att spela för.
Doc Holliday var där men han hade för tillfället tagit paus. Han låtsades gentlemannamässigt som om ingenting hade hänt men han såg road på när Josephine fumlade med korten.
Karlarna runt bordet var också roade. En dam som spelade kort, nåja, för deras del kunde det väl gå för sig för en gångs skull, så här tidigt på dagen, på skoj bara, men visst gick de in för att få henne att begripa att kortspel egentligen var allvar och någonting för män enbart.
Det ansåg tydligen också assisterande sheriffen i Pima county Johnny Behan som plötsligt kom instormande i lokalen.
– Va fan, Josie, vad tar du dig till?
Han grep henne hårtr i armen men hindrades från att dra upp henne från stolen av Doc Holliday, som nu rörde sig snabbt och lätt igen.
– Johnny Behan, sa Doc med låg och mjuk röst. Johnny Behan, låt Josie vara, låt bli Josephine Marcus, du har ingen bestämmanderätt över henne, såvitt jag vet.
– Håll käften, svarade Johnny Behan. Det kan du ge dig fan på att jag har, hon ska inte sitta här och skämma ut mig.
– Dig? Skämma ut dig? Den enda hon kan skämma ut är sig själgv, och det gör hon visserligen som en hel karl.
– Du fattar väl att hon inte ska sitta här och försöka spela kort. Hon ska inte spela bort mina pengar. Sina pengar menar jag. Vet ni inte hut, ska jag arrestera er kanske, det är ju rena rånet det ni håller på med.
Doc Holliday fortsatte med samma lena stämma, och det märktes att han njöt nu:
– Johnny Behan, sa han. De pengar som Josephine Marcus spelar med har hon fått av mig. Jag tror man kan säga att hon äger ett litet kapital numera. Vi har gjort en affär, Josephine och jag, medan du har varit på resa ute i countyt, gud vet i vilka ärenden. Josephine ska inte spela så lång stund till, hon känner bara efter hur det är. Jag tror för övrigt att hon har för avsikt att göra precis som hon vill, eller hur, Josephine Marcus?
Josephine la ifrån sig sina sista spelmarker och reste sig långsamt från bordet, sköt in stolen, gick mot svängdörren.
– Jo, sa hon. Och kom nu Johnny Behan, nu är det din och min tur att göra upp affärer. Vi ska gå hem till Harry Jones. Han ska få upprätta lite papper dig och mig emellan.
Johnny Behan hade tystnat och bleknat, han tog ett par steg bakåt.
– Nej…, sa han. Nej… inte… inte till Harry Jones…
