Tillbaka till Tombstone

Hade han slutat spelet i tid den här kvällen? Josephine visste inte. Men hon iakttog honom när han reste sig från bordet med nävarna fulla av spelmarker och gick ostadigt fram till bardisken där han växlade in vinsten, och den var inte liten, det kunde Josephine se. Så begärde han en flaska whiskey av den bästa och dyraste sorten, stannade till framför Josephine, bugade och bad henne slå sig ner tillsammans med honom vid ett bord.
– Ensamma, bara vi, sa han trött. Här borta.
Josephine gjorde det gärna, men det var fullsatt i lokalen.
– Det ser inte ut att finnas något ledigt bord, sa hon.
Men hon insåg att Doc Holliday helt enkelt inte orkade hänga vid bardisken. Han såg ut att kunna segna till golvet vilket ögonblick som helst. Visst borde han gå hem och lägga sig, men det brukade han aldrig göra så här tidigt; det var inte mer än midnatt.
Var hade han förresten Kate? Big Nose Kate, som annars alltid befann sig i närheten av Doc Holliday?
– Var har du Kate i kväll? var hon tvungen att fråga.
Men hon försökte låta som om hon egentligen inte var ett dugg intresserad.
– Kate? sa Doc, och det verkade verkligen som om han i ögonblicket inte visste vem Josephine menade. Jaså, Kate, stornästa Kate, näsvisa Kate, jo, hon är i Charleston tror jag, eller i Benson eller Tucson, hon skulle resa bort i affärer. I affärer! Gör du några affärer i kväll, Josephine Marcus? Eller ska jag säga Behan, mrs Behan?
Han drog henne med sig från bardisken bort till ett hörn av lokalen, och de som satt där vid bordet fick plötsligt ärende någon annanstans. Ändå kunde alla se att Doc Holliday var på gott humör, trots trötthet och berusning.
Josephine och Doc fick alltså bordet för sig själva.
– Nej, sa Josephine. Jag gör inga affärer, det vet du John. Men jag umgås gärna med dig. Och det ska jag säga dig, John, att jag umgås hellre med dig än med deputy sheriff Johnny Behan. Så är det. Nu vet du det.
John. Såvitt Josephine visste var hon den enda som kallade Doc Holliday för John. Det hade förmodligen ingen gjort sedan han lämnade Philadelphia som utexaminerad tandläkare.
Josephine såg inte den farlige revolvermannen. Vad hon lade märke till var de rosslande hostningarna, slemmet som stöttes upp ur lungor som snart skulle upphöra att fungera; hon satt tillsammans, nu och vid detta bord, med en människa som var på väg tillbaka till hjälplösheten.
Doc Holliday var kanske desperat, men han var ingen desperado. Han var en liten pojke, och Josephine ville kalla honom vid hans pojknamn.
– Vet du, Josephine Marcus, jag tycker om när du säger John till mig. Det känns som om du vet vem jag är. Inte ens Kate törs kalla mig någonting annat än Doc.
– Och du får kalla mig Sadie, sa Josephine. Är inte det rättvist? Ingen utanför familjen kallar mig Sadie. Inte Johnny Behan heller.
– Sarah… Sarah… Sadie… Jag kallar mig själv inte för John, ens i tankarna, men i drömmen händer det att någon ropar på mig med ett John! och jag vet aldrig vem det är men jag vill att det ska vara min mor, och jag känner att jag snart måste följa den som kallar på mig med mitt namn, mitt riktiga namn.
Han svepte glaset, Josephine smuttade på sitt, och Doc Holliday fyllde på igen.
– Kanske jag följer dig, Sadie, om du kallar på mig, sa han.
– Nej, John, det gör du inte. Det ska du inte göra. Det är inte jag som kallar på dig. Men jag är din vän, John, jag hör till dina vänner.
– Ja, det gör du verkligen.
Var det i själva verket mer än vänskap? Från Josephines sida? Ja, ömhet, en ganska stor ömhet kände hon för John Henry Holliday.

Tillbaka till Tombstone

(Tombstone, Arizona, hösten 1880)

Josephine Marcus, som en tid hade kallats och kallade sig själv mrs Johnny Behan, hade börjat tröttna på sin hale, opålitlige, undanglidande oäkta man. Vid tjugo års ålder insåg hon att det riktiga giftermålet aldrig skulle bli av och att det var lika bra.
Nu satt hon uppflugen som den enda duvan i lokalen för tillfället, på en hög stol vid bardisken på Alhanbra saloon, som delvis drevs av bröderna Earp enligt vad som sades; de var också inblandade i ledningen för Oriental och visst också i spelrättigheterna på Eagle Brewery, så mycket handlade om Earps i den branschen.
Ingen av dem var visserligen på Alhambra den här kvällen. Men vid farobordet satt deras gode vän Doc Holliday och håvade in pott efter pott.
Josephine tittade roat på. Hon blev alltid varm inombords när någon gjorde stora vinster på spel. Själv hade hon aldrig suttit med, det gjorde inga damer på finare ställen, men hon antog att spelaren njöt när korten gick hans väg och högen av spelmarker växte.
Var det drömmen om rikedom? Om härliga arbetsfria inkomster? Eller en instinktiv, nästan sexuell kittling?
Hela kvällen satt hon där på sin stol, pratade med bartendern, avvisade några erbjudanden och studerade farobordet. Och Doc Holliday.
Han drack lika hetsigt som han spelade, noterade Josephine.
Till skillnad från bröderna Earp och andra hedervärda storspelare och dealers, som dessutom sysslade med investeringar och till och från hoppade in som lagens tillfälliga företrädare eller åkte med som beväpnad vakt hos Wells-Fargo, ägnade sig Doc Holliday utedslutande åt spel. Tandläkeriet hade han tydligen definitivt lagt åt sidan.
Som vän till Earps hade Doc visserligen någon gång hjälpt till med att jaga rätt på rånare eller boskapstjuvar, och han var känd för att vara fullständigt orädd.
Josephine förstod vad det berodde på.
Det var ingen hemlighet att Doc Holliday var en ”lunger”, att han var lungsjuk, hade tuberkulos. Sjukdomen var långt framskriden. alla tecken tydde på det. Man förundrades över att han över huvud taget fortfarande var vid liv. Ofta blev han liggande i dagar i rummet han hyrde på Fly’s pensionat uppe vid Fremont Street, det hade Johnny Behan berättat för Josephine.
Men just nu hade Doc Holliday rosor på kinderna, om det var av upphetsning, whiskey eller feber kunde förstås Josephine inte veta. Hans ljusa, även i berusningen vackert modulerade röst hördes allt mera ju längre kvällen framskred. Och ju fullare han blev, desto tydligare speglade hans språk det faktum att han var en bildad man. Han tappade visst aldrig stilen.
På något sätt insåg Doc Holliday när han blivit alltför berusad för att kunna fortsätta att spela riskfritt. Vid tillfällen när han ändå råkade passera den gränsen och någon försökte spela falskt i den naiva tron att Doc inte skulle märka det, satt revolvern snabbare i den före detta tandläkarens hand än falskspelaren kunde ana. I den situationen hade Doc Holliday dödat flera män, så sa i alla fall ryktet.

Tillbaka till Tombstone

16

(Los Angeles, California, december 1928)

Wyatt Earp hade försökt lära Josephine att spela poker på ett vettigt sätt, så att hon inte alltid skulle behöva förlora pengar. Under åren i Alaska var hon särskilt läraktig; bland annat därför att där inte fanns så mycket annat att göra än att spela kort. Antingen satt hon då bakom Wyatt när han fungerade som dealer på sin egen saloon eller så provade hon på att spela själv (med Wyatts samtycke) om insatserna inte var alltför höga. Wyatt märkte att hon tyckte om det, men han var uppmärksam och passade på motspelarna så att hon inte blev lurad.
Efter en tid i Los Angeles upptäckte Wyatt Earp att hustrun allt oftare spelade på egen hand. När de periodvis levde under ganska knappa omständigheter fick Josephine regelbundet ekonomiskt stöd från sin syster, och en hel del av de pengarna gick tydligen till pokerspel. Wyatt visste inte hur mycket det rörde sig om.
Han hade arbete att sköta på travbanan. Givetvis satsade han pengar också, han kunde till och med spela ganska hårt när det fanns anledning, och långa tider låg han ständigt på vinst. Under tiden förlorade Josie sina pengar på sitt eget spel.
Men vad kunde han göra åt det, pengarna var hennes. Det grämde honom bara, ty han förstod att hon blev lurad och att någon eller några gjorde lätta vinster på hennes bekostnad. Och på Wyatt Earps, i förlängningen.
Det hände dock att hon vann. Då tog hon ett par drinkar också och kom hem och var språksam.
Och Wyatt lät Josie prata. Och hon kunde undslippa sig saker som hon normalt förteg.
Som det där med hennes relation till Doc Holliday. Wyatt Earp visste att någonting hade förekommit mellan Josephine och Doc, innan han själv hade kommit med i bilden på allvar.
Men det var först fyrtio år efteråt som han fick kännedom om detaljerna.

Tillbaka till Tombstone

(Glenwood Springs, Colorado, 7 november 1887)

– Det vore fint om du kunde skaffa en bok åt mig, en samling dikter av Sidney Lanier, känner du till honom? Nej, han är kanske inte så känd utanför Georgia. Jag skulle egentligen ha läst hans dikter för några år sedan när jag hörde att han var död. Han hade en lungsjukdom som jag själv, jag tror att han inte blev fyrtio ens. Jag råkade få ett rummer av The Independent i min hand och där stod det om dödsfallet och man hade tryckt den sista dikt som Lanier lär ha skrivit. Jag skulle väl inte ha brytt mig så mycket om detta om det inte varit så att Lanier hade läst med mig en sommar när jag skulle ta igen en del kurser; jag gick ju inte i skolan utan undervisades hemma. Jag var i tioårsåldern då och Sidney Lanier arton-nitton, en mycket begåvad ung man som kommit in vid Oglethorpe University när han var fjorton år.
– Den enda gången jag träffade honom sedan var i slutet av sextiotalet när han just hade publicerat en roman och var nygift och arbetade i faderns advokatfirma i Macon, Georgia. Det var då jag fick veta om hans sjukdom; han hade ådragit sig den i fängelse, arresterad i samband med något spejaruppdrag för konfederationen. Han hade gått in som frivillig vid 2nd Georgia Battalion och stridit vid Chickahominy och Malvern Hill.
– Nej, jag har verkligen inte läst särskilt mycket poesi i min dag. Men vad är det som säger att jag inte skulle kunna göra det nu och försöka ta igen det förlorade. Jag har hört många sånger sjungas runt om i västern, och ibland har de väckt starka känslor, även om jag inte minns så många textrader i dag. Men den där sista dikten av Lanier minns jag, några rader, de fastnade av någon anledning, och nu när jag erinrar mig dem handlar de plötsligt om mig.
– But I fear not, nay, and I fear not the thing to be done; I am strong with the strength of my lord the Sun: How dark soever the race that must needs be run, I am lit with the Sun – – – till yonder beside thee my soul shall float, friend Sun, the day being done.

Tillbaka till Tombstone

(Tombstone, Arizona, december 1928)

Hög klar luft över Tombstone, vinterluft utan kyla, utan doft av förmultning, bara en klar stillhet.
Stuart N. Lake andades djupt.
Så här måste det ha känts för Wyatt Earp ibland, vid något sällsynt tillfälle som nu om söndagsförmiddagen, när den enda människa som sågs var församlingsprästen som sneddade över gatan på väg till Sacred Heart of Jesus i hörnet av Sixth och Safford Street för att ställa i ordning för mässan.
Wyatt Earp älskade att gå i skjortärmarna, det hade Stuart Lake hört, han tyckte om att avspänt strosa efter gatorna eller bara sitta och filosofera.
Bara en söndagsförmiddag kunde det vara så här lugnt, när den mest hektiska malmletarsäsongen var avslutad och innan vinterns intensiva nöjesliv satte igång.
Om söndagsförmiddagen när en assisterande sheriff fick tänka lite på sig själv.
Och på den unga flicka som fortfarande sov i hans säng, hon som varit så varm under natten (tänkte sig Lake), som tydde sig till honom, så ung och ändå så klok och mogen. Josephine. Hur hade hon kommit till Wyatt Earp, undrade Lake. Ville hon verkligen följa honom?
Och slapp prata. Wyatt Earp var en tystlåten man.
När förmiddagen framskred och söndagen fortsatte vara lugn kunde han sitta i skuggan med ryggen mot någon saloonvägg vid Allen Street och bara titta på de fåtaliga människor som passerade på gångbanan.
Det var de anständiga människornas timmar, de bildades, de välbeställdas och de ordentligas. De fattigas också, de renligt fattigas.
Lake tänkte sig att Wyatt Earp hade suttit och lyssnat till röster formade och skolade i San Francisco, Boston, New York. Människor som gick förbi efter att ha köpt något magasin eller ett par tidningar eller kanske till och med en bok hos Sol Israel att söndagsläsa hemma på verandan.
Inte för att Wyatt Earp var någon intellektuell typ, han hade knappast hört till stamkunderna hos Sol Israel eller hos den nye bokhandlaren Aleck Robertson, men det var säkert skönt att bara se och tänka på att det inte endast fanns busar i Tombstone, att staden faktiskt befolkades även av advokater och läkare, tjänstemän och bättre affärsidkare, att det fanns läskunnigt folk och skola och kunskaper och talanger.
Visst hade en och annan skumraskfigur krupit fram ur skuggorna, utfestad och tilltufsad. Men det hade funnits ordentligt folk inom arbetarklassen också, män i kraglösa skjortor och kvinnor i sjalett, som om söndagsförmiddagen hade kommit vandrande in till staden från utkanterna för att få höra Guds uppfordrande och trösterika ord predikas.
De hade kommit nyfiket gående efter Allen Street, mellan raderna av salooner och barer och nöjesställen, förbi Russ House och Grand Hotel, etablissemang som de aldrig någonsin skulle få se från insidan.
De hade gått förbi Schieffelin Hall och sett affischerna för höstens första föreställning av HMS Pinafore, och de hade med häpnad sett vilka penningsummor välbeställda stadsbor var beredda att lägga ut på underhållning, för att roas, ja, de fattiga hade sett matpriserna på menuerna utanför Rockaway Oyster House och hur mycket ett enda glas San Francisco-whiskey eller en cigarr kunde kosta.

Men nu var det slutet av nittonhundratjugoåtta.
Stuart Lake var inte en man av poetisk läggning, han behövde fakta. Händelser och skeenden kunde han komplettera och förbättra med hjälp av den journalistiska fantasin, men han var beroende av verkligheten.
Nu kunde han se en örn med vita vingspetsar, och han kunde höra tystnaden och han kunde se alla de fallfärdiga byggnaderna från artonhundratalet, men han fick anstränga sig för att kunna befolka staden i tanken.
Dammolnen, hästarnas gnäggande, skrålet från Hafford’s saloon i hörnet av Fourth Street, från Hatch’s, från Alhambra, nummerutropen från kenosalongerna, horornas berusade skratt, musiken från cancan-restaurangen och de dova dunsarna från ett knytnävsslagsmål i mörkret vid Smiths corral borta vid Third Street – Stuart Lake visste att det hade funnits där en gång och han tänkte berätta om det i valda delar, men han kunde inte leva sig in.
Nu behövdes inte det, han var här för att höra sagorna. Han var här för att förbättra dem, om det behövdes. Han skulle skapa en legend.

Tillbaka till Tombstone

(Colorado Springs, Colorado, 7 november 1887)

– Lider kvinnor mer än män? Någon har sagt det, men är det så? De lider i varje fall i melodramerna, men detta är ingen melodram fast det kan se så ut, mitt liv är faktiskt ingen melodram. Men vem kommer att veta vad som är fakta och vad som är fiktion i berättelserna om Doc Hollidays liv? När även du är borta, Kate, vet ingen någonting. Det gör mig faktiskt lugn. Det finns ändå ingenting att veta. Jag skulle ha stannat hemma i Georgia, jag vet det. Döden hann ändå ifatt mig, och sådana som jag har aldrig haft en chans i de här trakterna, det moderna Amerika behöver kraftfullare företrädare. Bröderna Earp var också chanslösa, men av andra skäl. De är republikaner. Att skicka ut en U.S. marshal för att försöka skapa federal ordning är meningslöst, ranchägare och cowboys hatar regeringsrepresentanter. Inbördeskriget pågår i verkligheten fortfarande därute. Jag är född sydstatare och demokrat, men jag tror att jag förstår vad den nya tiden kräver. Mitt romantiska liv kan gå till historien, nej, till myterna.

Tillbaka till Tombstone

Sedan gick det ytterligare en tid medan de etablerade sig ordentligt. Bröderna Earp hade sitt kapital i ryggen och behövde inte förhasta sig.
Wyatt fick som den förste tag på ett bra hus åt sig och Mattie, och därifrån opererade han målmedvetet. Efter några veckor skötte han ett spelbord på Cosmopolitan.
Och han gled rätt smidigt in i sin roll som deputy sheriff. Uppdraget för Wells-Fargo hade inneburit att han fått blanda sig med folk och försöka luska ut om det planerades kupper mot diligenstransporter. Han hade knutit värdefulla kontakter. Det handlades vildsint med fyndigheter, fastigheter och tomter i Tombstone, och kontanterna flödade. Både de som kom resande och de som for från staden hade gott om pengar, och välplanerade överfall kunde inbringa förmögenheter.
Wyatt Earp hade inneburit en risk för de kriminella eftersom han varit en smidig agent och en effektiv shotgun messenger. Och det var vaktjobbet han trivdes bäst med, att byta arbete innebar för honom inte större skillnad mot förr än att han bar polisbricka nu.

När Big Nose Kate kom till Tombstone var det Doc Holliday som ordnade allt åt henne.
Först skaffade han Kate bostad i ett eget litet hus som var inklämt mellan en begravningsbyrå och en vinbutik, nära hörnet av Allen Street och Sixth Street, i samma kvarter som Oriental saloon där Doc helst höll till.
Nu hade Doc Holliday möjligen tänkt sig att Kate skulle bo stadigvarande i sitt hus, liksom han själv ämnade göra till och från, att hon i lugn och ro skulle låta försörja sig av den skicklige spelaren. Men Kate var yrkeskvinna också och såg möjligheterna. I brist på lämplig lokal skaffade hon ett stort tält, hyrde in ett antal mer eller mindre vackra flickor, köpte några tunnor billig whiskey och öppnade Tombstones första riktiga bordell.
Det var inte lätt för utomstående att veta vad Doc Holliday tyckte om sin kvinnas verksamhet. Men en som fick problem när Big Nose Kate anlänt var Josephine Marcus. Nu var det Kate som fanns intill Doc Hollidays skuldra vid spelbordet.
Josie hade i och för sig Johnny Behan, som mer och mer blandade sig i politiken och tydligt aspirerade på en sherifftjänst när countyt skulle delas. Så Josie bodde fortfararande ihop med Behan. Wyatt Earp hade aldrig förstått vad hon såg hos den sprätten, förutom det snutfagra ansiktet.
Då först fick han skvallervägen veta att Josephine varit sjuk en tid, att hon genomgått någon sorts operation hos doktor George Goodfellow.
Mattie trodde för sin del att hon visste vad det rörde sig om: en abort. Och Mattie visste dessutom att Josie kallade Doc för ”John”, och det gjorde inte ens Big Nose Kate, så vem kunde vara far till det aborterade barnet?
Wyatt Earp frågade aldrig om det, vare sig då eller senare. Han hade egentligen aldrig undrat på allvar.
Vad han mest grubblade över var att Josie kallade Doc för ”John”. Så intim kunde ingen vara med Doc Holliday, tyckte han. Det var som att krypa under skinnet eller pannbenet på honom.

Wyatt Earp beslöt således redan tidigt att lämna Mattie för Josephine Marcus. När han väl kom därhän att han kunde närma sig Josie skulle hon komma honom till mötes. Han tvekade aldrig om det.
Och han var så uppriktig mot Mattie som han kunde. Han sa till henne:
– Vi ska inte lämna Tombstone tillsammans du och jag. Och vi ska resa åt olika håll när det blir så dags.
Han visste inte om Mattie uppfattade innebörden av detta. Han brydde sig nog inte så mycket om det.
– Det kommer inte att dröja länge, tillade han. Jag känner på mig att du inte blir så långvarig här i Tombstone.
Wyatt Earp tänkte på att han var tvungen att nå ett avgörande med Johnny Behan. Det gällde Johnnys ställning i stan och hans relation till cowboygänget som han umgicks väl mycket med, och det gällde rivaliteten om Josephine Marcus.
Wyatt Earp kände att han var tvungen att prata med Virgil om detta. Han var tvungen att meddela Virgil att han tänkte göra Tombstone kvitt en sheriffkandidat och lägga beslag på dennes kvinna.
Synd på affärerna. Synd om han själv skulle bli tvungen att lämna en stad med så goda framtidsutsikter.

Tillbaka till Tombstone

Mattie Blaylock hade lyckats skaffa opium så fort de anlänt till Tombstone; hon var bra på att dupera både läkare och apotekare som inte kände henne. Wyatt hade bara att bädda ner Mattie när han hittade henne avdomnad tvärs över sängen på hotellrummet.
Själv satte han sig i en stol och förblev vaken större delen av natten.
Jo, visst avundades han Doc Holliday, men svartsjuk var han inte. Doc skulle dumpa Josephine så snart Kate dök upp, och Wyatt kunde vara beslutsam. Josephine Marcus skulle inte slippa undan så lätt. Inte bara Doc Holliday utan också Johnny Behan skulle konkurreras ut.
Fram på småtimmarna vaknade Mattie med ett ryck, så som hon brukade göra under de värsta missbruksperioderna.
– Wyatt! halvt viskade, halvt ropade hon. Wyatt! Vad hette hon? Hon i Dodge City? Fan, Wyatt, du bedrog mig din jävel!
Wyatt Earp reste sig ur stolen och gick fram till sängen, drog upp täcket till hakan på Mattie som skakade i hela kroppen och stirrade på honom som om han var en främling.
– Lugn, Mattie, sa han. Du yrar. Du har drömt igen.
– Skitprat. Jag drömmer aldrig. Jag kan inte drömma, jag får inte drömma. Jag måste bort härifrån, bort från dig, bort från mig själv.
– Nej, lilla Mattie. Det är jag som måste bort från dig. Vi måste bort från varandra. Jag orkar inte med dig längre, Mattie, så enkelt är det.
Han tog den lilla bruna flaskan som låg omkullvält på nattduksbordet, han drog ur korken, räckte henne den vackert utsirade silverskeden och hällde i några droppar.
– Se här, sa han. Ta lite laudanum. Så känns det bättre.
Det var fegt av honom, det var en flykt men det enda han kunde göra. Hon var hemsk när hon var påverkad, men hon var ännu värre i abstinensens ångest och förtvivlan. Så här var det enklast för honom. Tills vidare, han måste bli av med henne snart.
Han borde givetvis ha lämnat Mattie i Dodge City, precis som han hade lämnat Rosie där.
Ja, han hade haft en älskarinna i Dodge City, men det var ett förhållande som många andra ute i västern, där folk kom och reste, kärleken hann aldrig slå rot, höll man fast vid någon, som Wyatt vid Mattie, så var det av slentrian eller bekvämlighet. Kärleken fanns alltid någon annanstans.
Mattie slocknade igen. Wyatt gick fram till fönstret och tittade ut på gatan. Det var en egendomligt lugn natt. Det hade varit egendomligt lugnt i Tombstone i ett par veckor, vad det nu berodde på.
Men Wyatt Earp trodde ingenting. Han tänkte på Josephine. Josie, andra mäns kvinna. Just hon borde ha varit hos honom nu. Men hur skulle han komma dithän? Hur skulle det gå till?

Tillbaka till Tombstone

(Tombstone, Arizona, 1880)

Den unga dansösen Josephine Marcus blev kvar i Tombstone när operettsällskapet lämnade staden. Hon hade uppvaktats av en stilig och förtroendeingivande man, Johnny Behan, och flyttade ganska snart in i hans stuga.
Men Josie var som sagt ung, och fler vackra karlar kom i hennes väg. Hon började exempelvis kasta ögon på Doc Holliday när han anlänt till Tombstone. Och mer än så. Doc såg ju bra ut på det där lungsiktiga sättet: avmagrad, blek, med brinnande blick. Och så vann han poäng med sitt belevade sätt.
Vad kunde Wyatt Earp göra? Han hade också lagt märke till flickan från San Francisco, men han drogs med Mattie. Och Doc kunde han inte bli arg på, eller ens avundas.
Redan första kvällen skulle Doc Holliday absolut ner i saloonen för ett par drinkar och lite poker. Wyatt Earp försökte övertala honom att vila ut på hotellrummet efter den långa resan från Prescott, men det hjälpte inte.
Men den som övervakade Doc från första stund var Josephine Marcus. Från sin plats bland de andra unga kvinnor som var där för att roa gästerna, vid änden av bardisken, såg hon Doc Holliday komma utför trappan från rumsvåningen, och Wyatt Earp iakttog hur deras blickar möttes och att han själv tydligen inte betydde någonting för miss Marcus.
Big Nose Kate skulle inte anlända förrän om några dagar, och Doc kände sig tydligen fri att flirta som han ville. Och det stannade inte vid detta.
Doc Hollidays rykte hade fullständigt förlamat spelarna i Tombstone, och han hanterade kortlapparna med dödsföraktande nonchalans samtidigt som han sög Josephine Marcus till sig med blicken. Ändå vann han högvis med pengar.
Wyatt Earp försökte komma underfund med hur Doc bar sig åt med korten, men det rörde sig av allt att döma om några dittills okända knep.

Tillbaka till Tombstone

(Kansas City, Kansas, 1871)

Det fanns egentligen aldrig någon anledning att inte vara korrekt och snyggt klädd. Wyatt Earp lärde sig det redan i början av sjuttiotalet på Market Square i Kansas City.
Kuskar, jägare och boskapsfolk ägnade den hetaste delen av sommaren åt skvaller, spel och en eller annan drink. Och åt att besöka skräddare och ekiperingsaffärer.
Jägarna som försåg de patruller, som skulle göra de första undersökningarna av den okända vildmarken, med kött förtjänade åtta dollar om dagen. De var minst sagt välbeställda när de kom till sommarvilan i Kansas City.
Av med de tjocka ylleskjortorna, av med läderbyxorna.
Och på med stövlar av kalvskinn, vita linneskjortor och långa svarta rockar med sammetskrage. På med brokadvästar och mjuka kragar och smala halsrosetter. Och bredbrättade sombreros, kanske till och med stadshattar med kullar fodrade i siden.
Så var de klädda när de satt i samspråk på bänkarna kring Market Square i Kansas City. Där var Wild Bill Hickock, där var Jack Martin, Billy Dixon, Jim Hanrahan, Tom O’Keefe, Cheyenne Jack, ja där var Billy Ogg, Bermuda Carlisle, Old Man Keeler, Kirk Jordan och Andy Johnson.
Wyatt Earp träffade dem alla där i Kansas City, och han skulle komma att träffa dem då och då runt om i västern under de kommande åren, ja det skulle hända att han mötte några av dem ända uppe i Alaska under guldrushens år långt där framme i slutet av artonhundranittiotalet, på kanten till den hotfulla framtiden.